Sveriges Imamråd anordnade för Sveriges främsta imamer en 3:e konferens under helgen med temat ”Fasta principer och dynamik inom islam”.

Konferenshelgen blev en dynamisk mötesplats som lämnade många frågor hos både imamer och de muslimska församlingarnas företrädare. Det handlade om väldigt många komplexa frågor som behöver starka verktyg och nya tag i fråga om både komptensutveckling och integrations-processen, främst inom det svenska muslimska civilsamhället.

Imamens roll har genom islams historia alltid varit tydlig men idag står svenska imamer klart och tydligt inför en stor utmaning, en utmaning där den svenska västerländska imamrollen kommer behöva omdefinieras en aning och samtidigt erkännas för det ofantliga svenska sociala arbetet som bedrivs idag helt obemärkt genom enorma tyngder vilande på Sveriges imamers axlar.

Imamkonferensens tema ”Fasta principer och dynamik i islam” var mycket aktuellt i samband med det som inträffades i våras, då Uppdrag Granskning den 16 maj 2012 visade det uppmärksammade avsnittet ”Imamernas Råd”. Trots att TV-programmet var långt ifrån objektivt medger konferensdeltagarna att det är på tiden att erkänna och belysa imamernas utbredda bekymmer, där somliga imamer genom många år haft för vana att parera den annalkande nedgången inom det svenska integrationsarbetet, om inte den allmänna välfärden också, helt omärkbart.

Imamrollen tillägnas idag inte enbart till de traditionella uppgifterna utan har utvecklats till en mångfacetterad roll än någonsin tidigare. En roll som idag innebär att imamen ofrivilligt börjat täcka flera uppgifter hos de sociala myndigheterna. Utöver imamernas traditionella och främsta uppdrag som förkunnelse, predikan och vägledning har själavård, till skillnad från många muslimska länder, blivit ett nytt fenomen hos Sveriges imamer om inte hos de resterande imamer runt om i Europa. Detta nya fenomen kommer att kräva nya tag både från församlingarnas håll och de svenska sociala myndigheterna.  

Hittills är imamerna överens om att den ringa kontakten från sociala myndigheter oftast handlat om en muslimsk medlare som oftast behövs i kriser som exempelvis vid kriminalvårdens anstalter och häkten, där imamen oftast skall funktionera som kriminalsjälavårdare för de intagna. Sjukhussjälavård är en annan tung verksamhet som de ideella imamerna bedriver runt om i landet och innebär i sin tur ett större ansvar för den svenska imamen gentemot Sveriges välfärd.  Kompetensutveckling saknas här i hög grad bland imamerna från statens håll och behövs definitivt även här.

Själavård har sedan länge ingått i det pastorala arbetet men begreppet för imamer i Sverige finns där men tyvärr inte med samma stöd. Behoven från de olika sociala myndigheter har skapat flera svårigheter för många av imamerna som idag står inför en rad olika utmaningar. Församlingarna fortsätter ofrivilligt att belasta dessa imamer med nya ansvarsområden och problem än de traditionella uppgifterna som imamerna istället bör fokusera på.  Imamen förflyttas så småningom till ett av församlingarnas kontor utan en möjlighet för kompetensutveckling till att hantera dessa frågor.

Utöver detta skall imamen många gånger anpassa sina utländska förvärvade kunskaper och färdigheter inom sharia, islamisk lag, i hänsyn till de svenska lagarna. Detta är idag en självklarhet för Sveriges imamer men komplexet uppstår vid mötet med många av de muslimer som söker sig till imamerna i behov av samtalsstöd eller annan form av stöd som familjerådgivning, tvistefrågor, skilsmässa, begravning osv.

Konferensdeltagarna är överens om att storleken och besöksomfattningarna till moskéer och församlinger har belastat och krävt en konstant närvaro av imamen, trots brist på resurser och ekonomi. Det finns ingen officiell utnämning av imamer i samma betydelse som den kyrkliga ordningen eller invigningen, därför har imamen inte samma förmån att stärka sitt anseende i enlighet med det omärkbara och enorma sociala arbetet som imamen tillför det svenska samhället.